KULTURSKOLA I ÄLVSJÖ / KANDIDATPROJEKT ÅR 3 / KTH / HANDLEDARE: ORI MEROM & MARIA PAPAFINGOS

VÄLKOMMEN TILL MASKINEN

Dansa! Sjung! Måla grafitti och spela marimba. Gör en film om nycirkus, spela in ett jam. Gå med i teatergruppen, kom och umgås. Maskinen öppnar sina portar, fäller ut rampen och sväljer dig hel.

Foajén är första stadiet i maskinens metabolism. Här sitter eleverna med läxor efter skolan. Här sitter föräldrar med barnvagn och väntar på sitt barn. Här är fikasugna teatertonåringar och poetryslammande raptrubadurer. Det jäser och bubblar och snart kokar det över upp i atriet, via stora hissen eller trapporna.

Maskinen matas från två håll med material och människor. På markplanet snickras scenografier i byggworkshops under sommaren och hissas upp till teaterutrymmet genom luckan i Maskinens buk.

 

GESTALTNING

Målet för Kulturskolan Maskinens gestaltning har varit att skapa en väl synlig byggnad som symboliserar kulturens och barns värde i samhället. Byggnaden står på pelare för att foajén ska hamna i nivå med utgången från pendeltåget, lättillgängligt för barn och unga. Höjdskillnaden på sju meter utnyttjas för ett regnskyddat uterum för snickeri, skulptur och grafitti med mera.

I pelarsalen under skolan står ett nybyggt verkstadshus i arketypisk svensk trähusstil. Är det en rest av gamla Älvsjö, omsprunget av tiden? Det nya gamla huset i pelarsalen väcker frågan om vad som skett. Det är första stycket i en saga om riddaren och draken, om sköldpaddan och haren, om Skrotnisse och hans vänner. Det är också en saga om nya och gamla Älvsjö, om relationen mellan dem och hur det nya och det gamla måste kura ihop sig i samtiden och ge varandra värme och skydd. Är det verkstadshuset som ängsligt snor sig runt “mammas” ben, eller är det Maskinen som stannat över verkstaden, öppnat luckan och skjutit ned ett hisschakt?